Dalmatiner

 

 

 

 

Vår första hund som vi skaffade 1985 var en dalmatinertik, Cindy. Med henne blev jag intresserad av både dressyr och att ställa ut. Cindy levde bara i 4 år men efter henne har vi haft fler dalmatiner.

 

Dalmatiner är speciella hundar både till utseende och sätt. Bra dalmatiner är trevliga i lynnet och hälsat vänligt på främmande, men ändå vet man att det är flocken som gäller. Men en dalmatiner är inte en allemanshund; de är stora livliga hundar som säkert kan bli oerhört jobbiga om de inte får motion/aktivitet och lämnas ensamma för mycket. Även om de inte alls kräver så mycket som en brukshund, men en timmes långpromenad och rastningar därtill samt lite mental träning som lydnad, trick eller nosarbeten ska man räkna med som minimum. Och att hunden får vara med i familjelivet.

 

De är obotliga mattjuvar och det kan räknas som rastypiskt! Sedan hårar de fruktansvärt, har man svarta kläder är det ett elände. Till det positiva hör deras familjekänsla som gör att de inte är så benägna att dra iväg på egen hand i skogen (om de nu inte hittar något ätbart!), och deras förmåga att koppla av inne för att sedan ha 100 knyck ute. Och om man nu uppskattar det; de har lite egna idéer och kan vara envisa som synden.

 

Dalmatiner har en speciell njurfunktion, olik alla andra hundrasers. De har inte har större benägenhet att utveckla urinsten än andra hundar men då det sker så bildas sk uratstenar. Kosten måste därför anpassas genom att inte vara alltför proteinrik.

 

Idag har vi en dalmatinertik, mer om henne kan ni läsa på hennes sida.

 

Toot's Face of an Angel-Freja

Dalmatiner som flyttat

Ängladalmatiner