|
Polly är ingen änglahund utan lever men bor inte med oss mer. Hon var en foderhund som vi skaffade efter 3 dalmatinerlösa år. Förhoppningen var att hon skulle bli vår avelstik men det visade sig att hon hade en hel del rädslor och stress som gjorde att hon ställde till med oro i "flocken" och bråk med pudlarna.
Trots bekymrena så hade hon sina goda sidor också så det var tungt att fatta beslutet att lämna tillbaka henne till hennes uppfödare. Var hon än är idag hoppas jag att hon har det bra och är en högt älskad hund.
Ronja blev tretton år gammal och var som många dalmatiner en fullfjädrad mattjuv om tillfälle gavs. Ronja har alltid varit ”min” hund och följt i mina fotspår, legat i badrummet medan jag badat o s v.
När hon var yngre var hon en robust madam som manglade sig fram dit hon ville varför barnen döpte henne till pansarvagns-Ronja. Hon hade en ängels tålamod med barn, tyckte hon att de blev för jobbiga så tvättade hon dem intensivt tills ungarna frivilligt tog till flykten. Tim som vi skaffade när hon var 4 år gammal var länge en liten ”valp” i hennes ögon, pep han till av någon orsak kom hon rusande och blängde på den som hon tyckte verkade vara ansvarig för att ha skadat den lilla pudeln. Ronja har alltid varit en värmeälskare och gärna sökt upp alla solbelysta ställen inomhus, även mitt i stekheta sommaren för att vila.
Vår prickigaste dalmatiner Rigby köptes som ”sällskapshund” i första hand eftersom hon var våldsamt övertecknad. Trots det så provade vi att ställa ut henne några gånger och domarna granskade alltid noggrant hennes öron för att se att hon inte hade blaffor. På en av dalmatinersällskapets utställningar där man har en del skojklasser som t ex mest prickiga hund vann vi direkt efter att domaren kastat ett öga på Rigby. Själv tycker jag att hon var väldigt söt med alla sina fläckar även om det inte är önskvärt enligt standarden.
Rigby utvecklade en del udda vanor, av någon anledning blev hon kaffedrickare och ville alltid ha en liten skvätt kaffe med mjölk på morgonen, annars var det ett himla liv. En dalmatiner som anser att den har rätt till något påtalar sitt missnöje högt kan jag lova. Jag har väl nämnt att de är envisa? En annan vana hon hade var att sitta på köksstolarna som hon gör på bilden och ibland, när solen lyste så skönt på henne, slumrade hon till sittande. Hon ramlade faktiskt ner från stolen vid ett tillfälle för att hon somnat. Hon var en mer självständig dam än Ronja utan att försvinna långväga för det. Och givetvis var hon en mattjuv utan dess like. Tolv år gammal blev vår prickigaste hund.
Cindy var vår allra första hund och allra första dalmatiner. Cindy hade nog blivit en fyllehund om hon fått välja, drack man Baileys och andra likörer fick man hålla reda på glasen annars kunde man få en dalmatinertunga i det.
Hon var mest av allt husses hund men inte så mycket så att alla andra blev lämnade utanför. Det är också typiskt för dalmatiner att de fördelar sina gracer till hela familjen och de är inga utpräglade enmanshundar. Hon sjöng glatt när vi kom hem, ett mycket melodiskt ylande. Däremot ”skrattade” hon inte vilket också är typiskt dalmatiner, som våra andra gjort. Hon älskade att åka bil även om hon första året var fruktansvärt åksjuk. Tyvärr blev hon bara 4 år gammal då hennes njurar slutade att fungera.
| 
